Jonas Falk (m)

Ett nederlag för vänsterminoriteten väljer Skånska dagbladet att kalla det, istället för ”En seger för demokratin” som det blev när den borgerliga alliansen röstade igenom valfrihet i hemtjänsten i Eslöv. Omröstningen slutade 24-23 då Sverigedemokraterna lagt sina fyra röster på alliansens förslag.

Man kan naturligtvis tycka vad man vill om SD, men de har valts på demokratisk väg och har alltså enligt alla konstens regler rätt till sina platser i kommunfullmäktige. Kommunalrådet Cecilia Lind (S) anar dock oråd och verkar vara upprörd över det faktum att majoriteten på demokratisk väg vinner över en minoritet. Det säger det mesta om den Socialdemokratiska bilden av demokrati.

Jag kan inte undgå att citera Marita Ulvskog från 1976 då valförlusten stod klar, och detta får symobolisera sinnebilden av Socialdemokratisk maktarrogans: ”Det kändes som en statskupp.”  Definitionen på en statskupp är alltså ett val där en icke socialisk regering tillsätts på demokratisk väg. 30 år senare, 2006, delar hon i samband med valnederlaget med sig av följande klarsynta uttalande: ”Vi har inte förlorat, alltså. Vi har starkt stöd i stora delar av landet.” Fler grodor från Marita Ulvskog kan man läsa om här.

Om vi bortser från den oklara parlamentariska situationen för en sekund och reflekterar över det faktiska beslutet, nämligen att nu får vårdtagare inom hemtjänsten själva möjligheten att välja leverantör av tjänsterna.  Om kommunen själv är den bästa leverantören (som Bengt Nilsson (s) hävdar) kommer naturligtvis vårdtagarna välja detta framför en privat aktör. Det viktiga här är att konkurrens leder till en bättre produkt för kunden och för mig är det viktiga att vårdtagarna får en så bra service som möjligt oavsett om servicen levereras av en privat eller kommunal aktör.

Det finns ingen positiv särbehandling, all särbehandling är negativ, detta hade så sent som förra veckan regeringen i form av Högskole- och forskningsminister Tobias Krantz förstått och avskaffar särbehandlingen på högskolan.  Det var inte en dag för tidigt måste jag säga.  Tänk dig själv att som kvinna (eller man) nekas en plats till en utbildning, som du kvalificerat till dig, enkom för du är född med ett kön som beslutsfattarna tycker det finns för många av.

På ledarsidorna verkar det råda rördande enighet om att detta är rätt beslut och jag noterar till min förvåning att även Aftonbladet instämmer.

Svd påpekar klarsynt att användet av positiv särbehandling som finns inskriven i högskoleförordningen står i strid med både EG-rätt och diskrimineringslagen. Detta torde tillsammans med det faktum att kvotering är orättvis och misstänkliggör kvalificerade kandidater, räcka för att avskaffa dumheterna, men det som fick bägaren att rinna över var att män kvoterades in istället för kvinnor. Jag citerar Tobias Krantz, ”Utbildningssystemet ska öppna dörrar – inte slå igen dem i ansiktet på studiemotiverade unga kvinnor.” Vilket ramaskri hade det inte blivit om han istället skrivit unga män, istället för kvinnor.

Bara ungefär en vecka efter ovannämnda utspel från Tobias Krantz, släpper Moderaternas partisekreterare, Per Schlingmann, bomben att det kan 2014 bli aktuellt att kvotera in kvinnliga styrelseledamöter. Ja, ska man skratta eller gråta. Det som uppenbarligen inte funkar i högskolevärlden, skall alltså fungera i bolagsvärlden. M anstränger sig verkligen för att vara mer S än S själv ibland.

Jag säger som Isabella Jernbeck: För mig är en politikers uppgift är att undanröja hinder för människor att fritt forma sina liv men att begränsa politkers makt över hur människor lever sina liv.

Man undrar stilla vilka moderater talar Schlingmann egentligen för?

DN SVD VA SVD

Girighetens ansikte symboliseras i dag åter igen av SEB’s VD Annika Falkengren som förra året tjänade över 20 miljoner. SEB överväger på fullaste allvar att betala ut bonusar på 1.8 miljarder, trots SEB så sent som förra sommaren vände sig till aktieägarna för att få in nytt kapital för att rädda den misskötta banken.

Aktiespararna resonerar om det är lämpligt att högsta ledningen kan få bonus alls och det är bara att instämma. Långsiktiga aktiesparprogram är absolut att föredra framför kortsiktiga options- och bonusprogram.

En bra markering mot denna girighet är att byta bank. Det finns mängder av småbanker som ger betydligt bättre räntor och avtal än SEB.

SvD skriver i dagens ledare om hur olika de tre oppositionspartierna är som har för avsikt att bilda regering tillsammans. Det är egentligen häpnadsväckande att det faktiskt finns väljare som tror att det kommer fungera. Försök att se EU-fientliga V, tillsammans med EU-skeptiska MP och EU-positiva S komma överrens om utrikes och EU politik.  Eller varför inte som SvD skriver: ”S gillar ekonomisk tillväxt medan MP står för tillväxtskepticism och V är partiet för statlig företagsamhet.”  I mina ögon finns det bara ett regeringsalternativ och de sitter redan vid makten.

Ju mer medvetna väljarna blir om alternativet till regeringen, desto större chans att vi får behålla en allians regering. Sahlin och Ohly är otvielaktligt stora tillgångar för alliansen, det gäller bara att syna korten och klargöra för väljarna vad som väntar vid S-V-MP seger.

I dagens Aftonbladet presenteras en Sifo undersökning där 1000 personer får betygsätta regeringen. Detta har gjorts 14 år i rad och inte oväntat får Statsminister Reinfeldt och Finansminister Borg högst betyg 3,5. Göran Persson hade vid samma tidpunkt inför valet 2006 ett betyg på  2,7.  Detta förtroende bådar gott inför valet. Bara vid ett enda tillfälle har någon minister fått högre betyg och det är den bortgångna Anna Lindh som stoltserade med 3,6 2002.

Föga överraskande får Socialförsäkringsminister Husmark Pehrsson bottenbetyg.

Redan på årets första dag nås vi av den första opinionsmätningen detta valår i SVD. Vi kommer få många till innan det är dags att gå till valurnorna och avlägga sin röst i September. Just i denna första undersökning är det värt att notera ett par saker.

1. Det skiljer ”bara” 2,1 procentenheter mellan blocken.
2. KD hamnar med 3,4% utanför riksdagen, vilket leder till att det i verklighenten skiljer 5,5% mellan blocken.
3. SD får ingen vågmästarroll då de med 3,2% hamnar under riksdagsspärren.
4. Populisterna MP får besvärande höga 10,9% av väljarsympatierna.

Med tanke på Alliansens snudd på totala frontalkrock med alla större medier under slutet av 2009 så får man nog trots allt se detta som ett bra utgångsläge. Nu gäller det bara att se till att visa för väljarna vad alternativet till Alliansen innebär. Når vi fram med den informationen innan valdagen så kommer vi ha mycket stora möjligheter att få en alliansregering ytterligare fyra år.